I 25 långa år var Josefine Frankner, 44, slav och personlig pass-up till Åsa Waldau, kanske mer känd som ”Kristi brud”. Nu väljer Josefine att öppet berätta om plågan hon utsattes för som personlig assistent åt ”Kristi brud” i den ökända Knutbysektorn.
En dag i oktober 2016 slog sig Josefine Frankner fri från 25 år av terror – då fick det vara nog.
– Det var som att jag hade haft en autopilot i mig, men plötsligt stannade roboten. Ett halvår innan jag exploderade började jag att för första gången våga tänka andra tankar, reflektera över allt annat som har hänt, berättar hon för Aftonbladet.
– Kvällen innan jag konfronterade Åsa hade jag och min man Samuel ätit middag med våra föräldrar. Det gav mig den extra styrkan som jag behövde, fortsätter Josefine.
Efter 25 år som personlig assistent åt ledarfiguren i den frireligiösa sekten – som senare blev känd som ”Knutbysekten” – satte Josefine Frankner äntligen punkt för ett mörkt kapitel av sitt liv. Detta berättar hon detaljerat om i en nyutgiven bok, skriven tillsammans med den tidigare journalisten Cecilia Gustavsson; ”Kristi bruds slav”.
”Är inte din slaskhink längre!”
Drygt fyra år efter att hon bröt sig fri från sekten är hon i dag väldigt tacksam över att hon äntligen vågade ta steget fullt ut.
– Det var totalt omtumlande. Det var där resan tillbaka började.
Till en början var Josefine en vanlig, levnadsglad tonåring med stora framtidsvisioner. Hon var uppvuxen i ett kärleksfullt hem där den kristna tron var likställt med trygghet och värme. Men allt fick en helomvändning när hon som 14-åring flyttade till Uppsala och träffade en karismatisk barnpastor, Åsa Waldau.
– Alla kan vara sociala och trevliga, men det kändes som att hon brydde sig på riktigt. Hon såg mig rakt i ögonen och var väldigt innerlig och fysisk. Hon brukade klappa mig på armen och ta mig i håret, berättar Josefine.
Kände sig väldigt uppskattad
Helt plötsligt kände sig Josefine väldigt uppskattad och sedd av den äldre kvinnan. Hon blev överöst med presenter av Åsa och fick henne dessutom till att se på sin kristna tro på ett annorlunda sätt.
– Jag var 14-15 år och skulle precis bygga min egen identitet, och vad jag trodde på. Och så kom någon med konceptet att det gick att lära känna Jesus personligen istället.
I boken berättar Josefine hur Åsa – Kristi brud – blev hennes enda trygghet, och hur hon mer och mer började att fjärma sig från omvärlden. Med nästan omärkliga medel slogs en kil mellan Josefine och hennes familj och vänner. Hon berättar också om hur hon blev hjärntvättad av Åsa och på helt ogrundade påståenden fick höra att hennes pappa hade en utomäktenskaplig affär.
– Det var det värsta hon kunde säga, det var så vidrigt gjort: ”Det förstår du väl att han har någon annan”. Hon påstod också att de övriga ungdomsledarna i församlingen som vi tillhörde tyckte att jag var ”dryg”. Det gjorde mig förvirrad och ledsen. Jag blev alltmer ensam, Åsa blev min enda trygghet.
”Pappa satt på knä och grät”
Strax före sin 18-årsdag tog Josefine ett avgörande beslut som hon i dag ångrar bittert. Hon flyttade till Knutby, som ligger strax utanför Uppsala, och gick med i den frireligiösa församlingen som i dag är mer känd som ”Knutbysekten”. Hon erbjöds att flytta med dem dit och tackade ja – trots att hon inte ens hade gått ut gymnasiet och egentligen hade helt andra planer.
– Jag ville plugga utomlands och bli advokat. Att jag tog det här första steget ångrar jag så mycket. Mina föräldrar gjorde allt för att stoppa mig. Jag kommer aldrig att glömma hur min pappa sitter på knä och gråter och vädjar. Men jag lyssnade inte, berättar Josefine.
Under hösten 1994 flyttade Josefine och hennes pojkvän, nuvarande man, Samuel till det lilla samhället Knutby. Där fick hon bo i huset bredvid Åsa hos hennes svärföräldrar. Åsa predikade om att Jesus snart skulle återvända och allt efter att tiden gick började hon att betrakta sig själv som ”Kristi brud”, alltså en kvinna som Jesus valt ut för att gifta sig med i himlen.
Josefine började att arbeta som hennes assistent.
– Eftersom hon sysslade med själavård var det underförstått att hon inte skulle behöva göra det praktiska. En gång stod hon och källsorterade, när hon plötsligt sa: ”Nej, jag hörde Jesus säga ’sånt här behöver inte du hålla på med’”. Eller så stod vi och vek tvätt, och så gick hon bara långt innan allt var färdigt. Det blev självklart att det var mina sysslor, säger Josefine.
Dök även upp på BB
Josefine fick utföra alla möjliga dagsysslor åt Åsa. Allt från att göra kaffe och handla mat till att bära hennes väskor. När Åsa dessutom fick barn var det en självklarhet att ta hand om dem också. Fastnade det avföring i toaletten så var det Josefines jobb att rengöra, ville Åsa ha massage så fick Josefine stå för den biten, ville Åsa ha hundar så var det Josefines jobb att ta hand om dem. Hon tvingades med andra ord att bli en ”problemlösare”, som hon själv har uttryckt det.
När Josefine födde sin egen dotter under år 1997, och därefter en son, fick hon snabbt veta att hennes barn inte skulle ses som någon prioritet i livet:
– Redan på BB vällde hon in. Jag hade haft en jättetuff förlossning och ville verkligen vara ifred. Men Åsa kom alltid i första rummet, berättar Josefine.
”Spottade på mig”
När mordet på pastorn Helge Fossmos fru, Alexandra, skedde 2004 hamnade det lilla samhället Knutby i strålkastarljuset. Församlingens inre cirkel slöt sig mot omgivningen – men Åsa Waldau omfamnade istället det nya kändisskapet och deltog flitigt i media. ”Kristi brud” hade över en natt blivit en kändis, men under ytan och alla leenden dolde sig något helt annat, något som till och med hade börjat bli våldsamt.
– Det hade pågått en psykisk nedbrytning under många år och jag var så tillintetgjord. Jag kände mig inte vatten värd och reagerade knappt när hon slog mig. Från början kunde det vara en borste som flög genom rummet av frustration, men med det tiden blev våldet normaliserat. Jag kan inte förklara hur många gånger hon slog mig, det är toppen av ett isberg. Allt från nyp och knuffar till spott i ansiktet och att hon använde tillhyggen. Men jag upplevde det som att det var mitt fel att hon slog mig. Hon menade att hon behövde slå bort ondskan i oss, säger Josefine.
Vändpunkten kom efter övergreppsanklagelser
Vändpunkten kom när Josefines då 17-åriga dotter berättade att hon hade blivit sexuellt utnyttjad av pastorn Urban Fält. Åsas agerande under den perioden gjorde att Josefine sakteligen började att distansera sig från henne och till slut lyckades att bryta sig loss helt och hållet.
Under åren har Josefine och hennes man Samuel gått i terapi för att reparera bandet till sina barn.
– Både vi och barnen har gått mycket i terapi och bearbetat allt som hänt. För att inte bli varandras psykologer kändes det viktigt att anlita professionell hjälp. Vi har också låtit alla känslor komma fram: vill man gråta får man göra det, vill man skratta får man det. Vi har åkt på resor och gjort vanliga saker som familjer gör. Vi kollar på filmer, tränar, gör utflykter, grillar, berättar hon.
”Vill aldrig mer se henne!”
I mars 2020 dömdes Åsa Waldau (som i dag heter Jacobsson i efternamn) för åtta fall av misshandel, varav två rörde Josefine. Hon dömdes av tingsrätten till villkorlig dom med samhällstjänst i 120 timmar.
Mötet i rättssalen med Åsa beskriver Josefine som oerhört jobbigt.
– Jag klarade inte av att titta på henne. Jag vill aldrig mer se henne, men jag är inte rädd för henne. Det känns som att jag begravde mitt gamla liv där i rättssalen, säger hon.
I dag har en stilla vardag långsamt börjat att återvända för Josefine och hennes familj. Hon och Samuel har dessutom fått ett tredje barn tillsammans och bor i dag i en stad i Mellansverige. Hon studerar beteendevetenskap och planerar på sikt att börja föreläsa om livet som utnyttjad i beroendeställning, grupptryck, mental och känslomässig nedbrytning.
Tycker du att denna läsningen var intressant? Glöm då inte att dela artikeln med dina vänner!