Det var en frisk höstmorgon och eleverna var tillbaka i skolan efter sommarlovet. Under den förra terminen hade det ryktats om att läraren Adam och eleven Mia hade ägnat sig åt vadslagning under lektionerna.
Rektorn, som inte alls var road av dessa rykten, hade ett allvarligt samtal med Adam innan terminen började. Han gjorde det klart och tydligt att vadslagning med elever var helt oacceptabelt och att det absolut inte skulle förekomma under den nya terminen.
Adam lovade rektorn att han skulle fokusera på undervisningen och inte på vadslagning. Han var fast besluten att hålla sitt löfte.
Första lektionen
När det blev dags för första lektionen, började Adam förklara för sina elever hur skolåret skulle se ut. Plötsligt räckte Mia upp handen.
– Lärare, lärare! Jag slår vad om 500 kronor att jag kan gissa vad du har för färg på dina strumpor!
Adam blev lite generad av Mias kommentar men såg en möjlighet att vinna 500 kronor. Han visste nämligen exakt vad han skulle göra.
– Det här är lektionstid, Mia. Men kom till mitt kontor efteråt så kan vi slå vad där, svarade Adam.
Efter lektionen rusade Adam in på sitt kontor och drog av sig sina strumpor. Nu skulle Mia inte ha en chans att vinna vadet!
Strax knackade det på dörren och Mia klev in.
– Okej, Mia! Du som var så säker, vilken färg har jag på mina strumpor nu då? frågade Adam självsäkert.
– De är blå! utbrast Mia ivrigt.
– Fel! Jag har inga strumpor alls på mig, sa Adam triumferande.
– Jag tror dig inte, svarade Mia tvivlande.
En oviss utgång
Adam var nu tvungen att bevisa det för Mia, så han drog av sig skon och visade sin bara fot.
– Hmm okej, du vann. Men jag har inga pengar på mig, du får följa med mig till skolporten där min mamma väntar. Hon kan betala dig, sa Mia.
De gick ut tillsammans till skolporten där Mias mamma stod och väntade vid bilen.
– Jag och din dotter slog vad om att hon kunde gissa färgen på mina strumpor. Jag vann eftersom jag inte hade några strumpor på mig, vilket jag bevisade genom att visa min fot för Mia. Så nu kan ni ge mig de 500 kronor ni är skyldiga mig, förklarade Adam för mamman.
Mamman såg först förvirrad ut men brast sedan ut i skratt.
– Den lilla busungen! Imorse slog hon vad med mig om 1 000 kronor att hon skulle kunna få sin lärare att ta av sig skon och visa foten!
Och så vandrade Adam iväg, både skrattande och något förvånad över Mias listighet.