Nu delas hennes starka berättelse över hela världen!
När Emily Fauner, en 25-årig kvinna från Louisiana i USA, skulle göra sitt första ultraljud insåg hon direkt att något var allvarligt fel.
Efter att ha försökt bli gravida i över ett år blev Emily och hennes man överlyckliga när de fick reda på att de väntade sitt första barn. Åtta veckor in i graviditeten var det dags för Emilys första ultraljud.
Det tog dock inte lång tid för Emily att inse att något var väldigt fel.
Så här skriver hon i ett sensationellt inlägg på Facebooksidan Love What Matters:
”Det var en dag som jag och min man hade väntat på i över ett år. Vi hade sett fram emot att se vår lilla bebis genom ultraljudet. Men det här var inte som bilderna jag hade sett på Facebook, som alla mina vänner hade delat. Någonting var fel.
Jag såg ingenting på skärmen eftersom min kropp var bara timmar från att förlora barnet. Ultraljudstekniken var tyst och jag visste bara att något var fel. Hon lämnade rummet och min man försäkrade mig att ”allt var bra.” Men det är inte vad en tjej som sett hundratals ultraljudsbilder och sökt Instagram efter hashtaggen ”8 veckor” för att se hur bebisen nu såg ut sa.
”Jag visste att det inte var rätt, och det var det inte. Jag minns att jag var rädd för att gråta. Jag kände inte att jag förtjänade att gråta för ”jag var inte så långt” och ”det här händer hela tiden.” Jag höll tillbaka tårarna med all min styrka och kunde inte se min man i ögonen för jag visste att hans smärta skulle knäcka mig.
Jag skickades hem för att låta min kropp göra sitt jobb, och det gjorde den. Jag visste allt men hade inget att visa för det. Min läkare lät mig inte gå utan att varna mig och hon hade rätt i allt. Men det hon inte varnade mig för var allt som skulle hända efter den första sorgen och smärtan.”
”Hon sa inte till mig att jag skulle bli påmind om detta i veckor framöver eftersom min kropp skulle ta den tiden att ”städa upp”. Hon sa inte till mig att se min man gråta. Hon berättade inte för mig hur svårt det skulle vara att berätta för min mamma vad som hade hänt. Hon sa inte till mig att min kropp skulle fortsätta att tro att den var gravid i veckor framöver. Hon sa inte till mig hur svårt det skulle vara att berätta för folk att jag mådde bra när jag inte var det. Hon sa inte till mig att det här skulle göra mig till en svartsjuk person över en natt.”
”Och hon sa inte till mig att det skulle vara så svårt att förlora någon jag aldrig träffat.
Men hon sa till mig att det var okej att gråta och hon sa till mig att jag inte var ensam.
Abort är SÅ verkligt och så vanligt. Faktum är att en av fyra kvinnor upplever ett missfall; men tro inte att det gör mindre ont för det.
Hur stor statistiken än är så kände jag mig ändå ensam, och jag förstod äntligen varför: För det är ingen som pratar om det. Det var inte förrän jag började prata om det med vänner och familj som jag sakta men säkert insåg att jag inte var ensam. Att min mamma, min moster, min syster, min systers bästa vän alla har upplevt denna förkrossande smärta som jag inte skulle önska min värsta fiende.”
”Folk kanske undrar varför jag väljer att prata om det efter att månader har gått, men det är den hårda verkligheten att tiden inte läker alla sår. Så jag hoppas att jag kan hjälpa mig att dela med mig av min berättelse.
Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig och jag vill inte ha några svar.
Jag delar detta för att kanske en kvinna inte ska känna sig ensam och använder detta som en påminnelse om att det finns hopp efter hjärtesorg..
Det här är vad jag hoppas…
Jag hoppas att du inte känner dig ensam.
Jag hoppas att du tillåter dig själv att gråta. Jag hoppas att du ser ljuset i slutet av tunneln.
Jag hoppas att även om din tro kommer att prövas, kommer du att vara stark.
Jag hoppas att du finner sinnesfrid.
Jag hoppas att du inte är rädd för att försöka igen.
Jag hoppas att du inte skyller dig själv.
Jag hoppas att dina vänner kramar dig lite hårdare.
Jag hoppas att du ger någon annan hopp genom dina svårigheter.
Jag hoppas att du är ett ljus i den mörkaste av tider… och jag hoppas att du firar det barnets liv lika mycket som du firar nästa, för det spelar ingen roll hur kort livet är. Alla liv förtjänar att firas och alla förluster att sörjas”, skriver Emily.
Dela gärna denna starka och gripande berättelse med dina vänner.