Jag heter Ivan. Jag är sju år gammal. Jag älskar min mamma och pappa väldigt mycket, men om jag ska vara ärlig så är jag rädd för dem. De slår mig och jag förstår inte vad jag gör för fel.
Idag gick jag upp och gick till skolan. Jag gjorde allt mitt skolarbete och jag gillar verkligen läraren och hela min klass… men jag har inga vänner. På fritiden stannar jag i klassrummet och ritar. Ingen vill vara vän med mig. Jag har försökt bli vän med de andra barnen, men de avvisar mig och säger:
”Nej! Du är ett freak!”
De skrattar åt mig för att jag bär samma kläder varje dag. Mina håliga byxor, min knallrosa T-shirt och mina slitna skor.

Efter skolan gick jag till garderoben och tog en lätt jacka som inte verkade tillhöra någon. Sedan gick jag hem… genom en snöstorm. Jag frös och det var svårt för mig att gå mot den kalla vinden. Plötsligt knuffade någon mig bakifrån, höll ner mig mot marken och tryckte ner mitt ansikte i snön. Jag hörde dem säga:
”SKIT! Ingen gillar dig, din idiot!”
Barnen sparkade mig i ryggen och i mina revben innan de sprang iväg. Jag grät, men inte för att jag var kall. Jag var ledsen för att jag inte hade några vänner, även om jag gillade alla.
När jag kom hem drog mamma mig i håret och sa:
”Var har du varit? Varför är du så blöt? Din lilla idiot! Du får ingen middag ikväll! Gå till ditt rum!”
Utan att säga ett ord gick jag till mitt rum. Sen gick jag och la mig – kall och hungrig.

Mina betyg blev riktigt dåliga, jag kunde inte hänga med. Varje gång jag fick ett dåligt betyg slog min pappa mig och efter en omgång stryk kunde jag inte röra fingrarna ordentligt. Fingrarna såg konstiga ut och barnen i skolan skrattade åt mig på grund av det.
Tiden gick och mitt hjärta började värka. Mamma och pappa verkade inte ha något emot det. Och vet du vad jag önskade mig en natt när jag låg i min säng? Jag ville så gärna att mitt hjärta inte skulle värka längre, för jag ville inte göra mamma och pappa mer arga. Jag älskar dem så mycket.

I skolan dagen efter blev vi ombedda att rita en bild av vår största önskan. De andra barnen ritade bilar, raketer och dockor, men inte jag. Inte för att jag inte gillar de här sakerna, men det jag verkligen ville ha var en kärleksfull mamma och en kärleksfull pappa. Så jag ritade en familj. En mamma, en pappa och deras son spelar ett spel tillsammans. När jag ritade grät jag sakta för jag ville verkligen att denna önskan skulle gå i uppfyllelse. När det var min tur att visa min bild för klassen började alla skratta åt mig. Jag såg:
”Min största önskan är en familj.”
Jag höll upp min teckning och de skrattade ännu mer. En pojke sa:
”Är det din största önskan?” Han skrattade när han ställde frågan.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag började gråta och sa:
”Snälla skratta inte åt mig… Det här är min största önskan! Du kan slå mig och hata mig, men skratta inte åt mig. Jag skulle vilja ha en mamma som din, en som kysser och kramar dig. Varje dag efter skolan ser jag dina föräldrar hämta dig och du går hem glad med dem. Ingen behöver mig, det vet jag. Jag är inte så smart och jag är inte så stark. Men jag kan inte göra något åt det. Jag ber dig, snälla sluta skratta åt mig.”

Läraren försökte dölja tårarna för mig och jag kunde se att några av barnen förstod vad jag sa. Men några av dem fortsatte att skratta.
En dag fick jag väldigt dåligt betyg i engelska. Jag visste att min mamma skulle bli besviken och jag var rädd för att gå hem. Men jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen, så jag gick hem väldigt sakta. Min mamma tappad det helt. Hon tog tag i mig, kastade mig i golvet och slog mitt ben mot en stol. Sedan slog hon mig i huvudet två gånger, jag försökte inte ens skydda mig. När hon var klar låg jag på golvet och kunde inte resa mig. Min hand och ben gjorde ont, men mamma lämnade mig bara där och gick därifrån.
När hon kom tillbaka sa hon:
”Res dig upp och lägg undan alla dina saker! Din pappa kan hantera dig när han kommer hem.”
Jag sade:
”Mamma, snälla säg inget till pappa…” Men det var för sent – han stod redan i dörröppningen.

När min pappa fick höra om det dåliga betyget tog han tag i mig och började skaka om mig. Sedan slog han mig i ansiktet och sparkade mig. Jag minns ingenting efter det. När jag vaknade låg jag på sjukhuset. Jag kunde inte längre röra någon av fingrarna på den handen. Jag tittade ut genom fönstret och grät.
Jag kunde se föräldrar med sina barn i parken och en mamma som gav sin son en stor kram. Och vill du veta varför jag gråter? För jag vet inte hur det är att ha en mamma som ler och kysser mig… Jag vet inte hur det känns att bli kramad av min mamma och pappa. Allt de gör är att slå mig, men jag älskar dem fortfarande. Jag har alltid gjort mitt bästa i skolan, det gör jag, men mamma och pappa gillar inte mig i alla fall.
En dag hällde jag ut mjölken på bordet och de slog mig igen. Mitt hjärta började värka igen och jag sa till min mamma:
”Mamma, mamma, mitt hjärta…” men hon hörde inte.
Jag hamnade på sjukhuset igen, men mina föräldrar kom inte för att hälsa på mig. Läkarna försökte trösta mig och sa till mig att de skulle besöka mig snart, men de kom aldrig. Jag väntade och väntade, men ändå kom de inte. Men jag älskar dem fortfarande, jag älskar dem så mycket!
Två dagar senare dog Ivan av sina skador. I hans hand hittade läkarna ett brev som han aldrig avslutade, där det står:

”Kära mamma och pappa, jag är verkligen ledsen att jag är ful, dum och klumpig. Jag är ledsen att du inte kunde älska mig. Jag är ledsen. Jag ville inte göra dig arg. Allt jag ville, mamma, var en kram, en kyss och att höra dig säga ”jag älskar dig”, bara en gång. Pappa, jag ville bara leka med dig, gå en promenad och sjunga med.
Jag vet att jag är en skam för familjen.
Jag kommer aldrig…”
Och så slutade Ivans hjärta slå.

Den här historien publicerades först på Hefty och kommer från Ryssland. Det är en fiktiv berättelse, men kan vara verklig för många barn och unga. Berättelsen visar hur mycket kärlek det finns i barns hjärtan och hur mycket de längtar efter att bli älskade. Samhället måste skydda barn som misshandlas av sina egna föräldrar – det händer varannan, varje dag, i varje stadsdel och i alla länder runt om i världen. Barns liv ska vara fritt från våld och rädsla. Vad de egentligen behöver är en puss, en kram och några kärleksfulla ord – saker som tyvärr lätt glöms bort mitt i en stressig vardag.
Barn behöver inte mycket, men de behöver vår kärlek, och det är något vi aldrig får glömma, hur svårt livet än blir. Dela gärna historien och budskapet.