Den här historien tar oss 122 år tillbaka i tiden. Vi är i Sverige, närmare bestämt i Östergötland. Två små flickor hade vandrat iväg i vinterkylan och försvunnit. Det fanns inga spår av flickorna, man behövde bara antog att kylan hade dödat dem.
Det är den 13 november 1901. Klara är hemma med sin man Johan August Andersson som jobbar ute i skogen. Vintern är hård i år.
Snön faller och gradskalan ligger långt på minussidan. Klara oroar sig för om maten ska räcka till för att mata alla åtta ungar genom vintern. Det gick inte så. Maten tog slut. Klara skickade därför sina två döttrar, 11-åriga Jenny och 8-åriga Augusta, för att tigga mat i staden.
Tjejerna fick lite bröd och började den långa promenaden genom skogen.
Gick iväg
Det tog inte lång tid innan tjejerna stötte på problem på vägen. En riktig vinterstorm blåste upp, det var nästan omöjligt för tjejerna att inte gå vilse i den stora skogen. När mörkret föll sökte flickorna skydd under en gran som stod nära en stor sten.
Klara började bli rastlös. Hon tände en lykta och gick ut för att leta efter tjejerna i skogen. Hon grät förgäves. Inget svar. Till slut fick hon ge upp. De barn som lämnades hemma behövde henne. Hon gick tillbaka när temperaturen sjönk till -8°C.
Dagen efter fick Klara hjälp att leta efter tjejerna. Många människor strövade omkring i skogen. Sökandet pågick i dagar. Länsmannen sa till Klara att det inte fanns någon chans att hennes tjejer hade överlevt stormen och kylan. Det var ingen idé att leta längre. De är döda i alla fall.
Allt hopp var ute
Man kan bara föreställa sig hur detta måste ha känts för Klara som hade skickat iväg sina döttrar. Hon och maken Johan gav inte upp. De fortsatte sitt sökande under lång tid. Men någon sport fanns inte. Allt hopp var ute.
En dag kom klockarens fru hem till familjens hus. Hon berättade om en konstig dröm hon hade haft. Hon drömde att två barn låg i snö under en gran, precis bredvid en stor sten. I drömmen levde de.
Prästen i byn, Carl Manneberg, satte igång ännu en sökinsats. Granen som stod vid en stor sten skulle hittas. Om flickorna var döda skulle de åtminstone ha ett minnesmärke och en möjlighet att begrava dem. På den fjärde dagen av sökandet, den 5 december 1901, inträffar miraklet.
En man som heter Axel Lind hittar de frusna flickorna under trädet, levande! Flickorna förs till sjukhuset i Kisa. Flickorna var helt utmärglade. Jenny vägde 27 kg och Augusta 18 kg.
Flickornas fötter var helt frusna och fick amputeras, men i övrigt hade de klarat sig anmärkningsvärt bra med tanke på omständigheterna. Men hur är det möjligt att överleva 21 dagar i den bittra vinterkylan?
Flickorna berättade hur de efter den första natten hade försökt gå hem, men deras frusna ben hade inte burit dem.
Genom att ligga nära varandra hade de hållit varma, den lilla mat de hade med sig hade de åldrats systerligt. De smälte snö för att få dryck.
Tidningen Östgöta-Correspondenten startade en insamlingskampanj för de ”benlösa barnen”. Läsarna samlade in vad som då var en helt vansinnig summa på 30 000 kr för tjejerna.
Till föräldrarnas stora sorg gjorde handikappet att de inte kunde stanna hemma. De skickades till huvudstaden där de fick proteser och uppföljning.
Augusta dog 1919 till följd av spanska sjukan. Året efter flyttade Jenny till Falköping med sin lilla dotter. Hon gifte sig och fick totalt tre barn. 1945 dog hon.
En berättelse som verkligen är unik. Tänk dig, 21 dagar kvar för sig själva ute i snön.