Peter upplevde den fullständiga mardrömmen. Han var i ett lyckligt äktenskap. Hans älskade fru Laura betydde allt för honom.
Men en dag mådde Laura plötsligt illa, hon kunde inte andas. Peter vill nu dela med sig av sin historia och hylla allas stöd som fanns runt honom och hans fru under den svåra tiden.
”När jag berättar för vänner och familj om de sista sju dagarna av min frus liv börjar jag rabbla namnen på alla som hjälpt henne. De brukar stoppa mig runt 15 namn.
Jag kan namnen på sjuksköterskor, lungläkare, socialsekreterare och även städare som tog hand om henne. Mina vänner frågar mig hur jag lyckas komma ihåg alla namnen. Jag tänker att, hur skulle det vara möjligt att inte komma ihåg dem?”
Peters fru dog i september. Allt berodde på ett enda astmaanfall. Vi hör ofta om fall där anhöriga skyller på, eller klagar på sjukvården. Men Peter vill ge beröm till alla människor som försökte rädda hans fru.
Han skickade ett brev till personalen på sjukhuset där hon var inlagd. Brevet har publicerats i New York Times, och delas nu på sociala medier av människor från hela världen.
”Var och en av er behandlade Laura med sådan professionalism, vänlighet och värdighet medan hon var medvetslös. När hon fick spruta bad du om ursäkt för att det skulle göra lite ont, trots att hon inte kunde höra dig.
När man lyssnade på hennes hjärta och lungor var blusen flera gånger på väg att glida ner. Du drog respektfullt tillbaka den och täckte henne. Om det var kallt i rummet kom man snabbt med en filt så att hon skulle trivas.”
Peter säger också att personalen var uppriktigt bekymrad över Lauras föräldrar. De såg alltid till att besökarna fick vatten att dricka och svarade så gott de kunde på alla frågor som kunde dyka upp.
”Min svärfar är själv läkare. Han kände sig verkligen delaktig i hennes behandling. Det var så otroligt viktigt för honom. Och hur du behandlade mig. Hur skulle jag klara det här utan dig? Jag har ingen räkning på hur många gånger du kom in i rummet när jag var som tyngst.
Jag grät medan jag höll min frus hand. Du gjorde bara ditt jobb, helst i tysthet, och försökte vara så osynlig som möjligt.”
Tyvärr överlevde inte Laura. Den sista dagen skulle hon få sina organ borttagna, eftersom de skulle användas för donation. Både vänner och familj kom för att ta farväl. Peter bad sjuksköterskorna om lite ensamtid med Laura så att han kunde ta farväl av sin älskade fru. Och sköterskorna ordnade så gott de kunde.
” Jag blev tillsagd att lämna rummet en stund. När jag kom tillbaka hade de lagt Laura på höger sida av sängen. Det fanns då tillräckligt med utrymme för mig att lägga mig vid hennes sida för sista gången. I en timme fick jag ligga där ostörd. Jag höll om henne, kysste henne och sa mitt sista farväl.
”Vi hade en sista stund tillsammans som man och hustru. Det var mer naturligt och tröstande än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag kommer att minnas den här dagen för resten av mitt liv. Alla gåvors gåva. Och det kan jag tacka sjuksköterskorna för, jag är er evigt tacksam.”
Det är inte ofta vi hör sådana här historier. Mestadels är det de negativa historierna som stjäl spaltutrymme. Dela gärna Peters gripande historia med vänner och familj.