Det hade inte gått så bra för den unga ministerns parti, och när de nu var tvungna att återgå till att bedriva oppositionspolitik var man tvungna att rätta mun efter matsäck ekonomiskt, och matsäcken var verkligen inte stor.
Redan på valnatten stod det klart att flera partimedarbetare skulle tvingas lämna partiet, några av dem var till och med gamla trotjänare som hade jobbat med politik innan han ens var född.
Det var inte lätt att bestämma vilka som skulle få sluta, och vilka som skulle få stanna kvar och strida för att återfå makten nästa val igen. Han vände och vred på alla möjligheter, intervjuade alla medarbetare för att se om det var någon som själv ville sluta. Till slut återstod det bara några stycken att välja mellan, för att göra de nödvändiga besparingarna.
Hans personliga talskrivare var en av de han hade bestämt sig för att säga upp. Han tänkte att om det var någon som borde dela ansvaret för det dåliga valresultatet, så var det han.
När han kallade in talskrivaren till sitt kontor och förklarade situationen för honom blev talskrivaren naturligtvis ledsen, men han visade samtidigt stor förståelse för både situationen och ministerns resonemang om hans delaktighet i läget som hade uppstått.
Någon månad senare slutade talskrivaren, och ytterligare några dagar senare skulle ministern göra ett framträdande i Riksdagens talarstol.
När han talade slogs han av talskrivarens ovanligt starka glöd i det som stod i hans manus. Det var ovanligt vassa och bra formuleringar som hade väldigt bra ideologisk förankring. Kanske var det ett av hans bästa tal någonsin.
Den unge ministern vände blad mitt i ett av de bästa, hetaste och mest känsloladdade styckena och upptäckte till sin stora förvåning att sidan var blank, precis som alla de kommande sidorna.
Tvärs över bladet hade någon skrivit med bläckpenna:
-Nu får du klara dig själv, din djävel. Lycka till!