Småbarn har en alldeles särskild charm – något som nog de flesta av oss kan hålla med om. Deras värld är fylld av fantasi och spontanitet, och de ser på saker med en logik som ibland är helt olik vår egen.
Det leder ofta till de mest oväntade, och ibland rätt knasiga, situationer. Men det är just det som gör livet med småbarn så roligt – man vet aldrig riktigt vad som väntar runt hörnet, och det blir sällan långtråkigt när en liten busunge springer runt i huset.
Men i den här fiktiva, roliga berättelsen tar småbarnens påhitt en lite annan vändning. För en stackars lärarinna gick det från gulligt och charmigt till något betydligt mer utmanande.
När du läser historien, kan du nästan känna hennes växande frustration, och när berättelsen når sitt klimax är det svårt att inte brista ut i skratt!
Olle ber sin dagisfröken om hjälp med att ta på stövlarna, och eftersom snön utanför når upp till barnens knän, tvekar hon inte att hjälpa till. Men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Stövlarna är envisa och sitter som gjutna, så fröken får kämpa ordentligt för att få dem på plats.
När hon äntligen lyckats få stövlarna på, pustar hon ut, bara för att höra Olle säga med ett litet flin:
– De sitter på fel fot!
”Det är inte mina stövlar!”
Fröken kan knappt tro sina öron när Olle påpekar att stövlarna sitter fel. Men efter en snabb kontroll inser hon att pojken har rätt, och med ett djupt andetag börjar hon kämpa igen för att ta av och sätta på stövlarna på nytt.
Efter några svettiga minuter, och med en känsla av lättnad när stövlarna äntligen sitter på igen, hör hon Olle säga:
– Det är inte mina stövlar!
Fröken stelnar till och känner hur irritationen bubblar upp inombords. Men hon samlar sig, försöker behålla sitt lugn och andas djupt. Hon vill såklart inte låta sin frustration gå ut över lille Olle, som nu tittar upp på henne med oskyldiga ögon.
– Okej, då tar vi av dem igen, säger hon med ett tvingat leende.
Återigen sätter hon igång med samma procedur. Svetten rinner nerför hennes panna, och frustrationen når sin topp.
– Varför sa du inte att det var fel stövlar från början? frågar hon andfådd.
Olle tittar lugnt på henne och svarar:
– Det är min brors stövlar, men mamma vill att jag ska ha dem.
Fröken börjar bryta ihop
Fröken känner hur tårarna börjar tränga fram av ren frustration, men trots det behåller hon sitt lugn. Med stadig hand, om än aningen skakig, tar hon på Olle stövlarna för tredje gången. När de väl sitter där de ska, lyfter hon upp honom, sveper snabbt på honom jackan och knyter halsduken runt hans hals. Hon tar ett djupt andetag innan hon frågar med en ansträngt lugn röst:
– Och var är dina vantar?
Pojken funderar ett ögonblick, och med ett brett leende svarar han sedan glatt:
– Jag stoppade dem i stövlarna!