Efter de dramatiska minuterna på förlossningsrummet började Charlottes kamp för att acceptera att livet inte skulle bli som hon hade tänkt sig.
Innan Vilfred kom till världen hade Charlotte föreställt sig hur hon ömt skulle hålla den lilla bylten mot sitt bröst och se in i hans vackra babyögon. Det blev inte så. Det fanns inget gråt, och pojken var blek och blåaktig. Charlotte hade ingen aning om hennes son var död eller vid liv. Vilfred hade svalt fostervatten under förlossningen och en blodpropp hade fastnat.
Den lilla pojken var död i 18 minuter innan han återupplivades. De nyblivna föräldrarna fick flera gånger höra att deras son förmodligen aldrig skulle gå, prata eller äta på egen hand.
– Jag viskade till honom att han skulle vilja släppa taget. För jag kunde inte låta bli att tänka att om han skulle behöva vara beroende av hjälpmedel resten av livet och vara kedjad vid en rullstol så vore det bättre om han fick ro, säger Charlotte till Ude og Hjemme.
Till en början var det svårt att släppa in min son fullt ut i sitt liv. Och när Charlotte och hennes man Jacob tog hem honom till de andra syskonen åtta veckor senare var det för en vardag som var milsvida från de drömmar de hade haft.
Huset var plötsligt utrustat med syrgasmaskin och sprutor. Medan andra lär sig att byta blöja för sin nyfödda, lärde sig Vilfreds föräldrar att sätta en slang på sin son. Om den lille pojken skulle överleva var fortfarande osäkert. Charlotte kände länge att Vilfred var mer patient än sin egen son. Det var en svår anpassning för hela familjen.
Men Vilfred, som hade diagnosen cerebral pares, hade viljan att leva. Han visade mer och mer att han var intresserad av föräldrarna, och den lilla bebisens livsvilja väckte hopp. Trots den dystra syn som Charlotte och Jacob hade fått, var de fast beslutna att motbevisa det.
Ett mirakel
– Vi var extremt utmattade. Både fysiskt och mentalt, och jag kunde inte låta bli att fundera på om det var ett misstag att vi hade Vilfred. Jag kände att vi var på väg att förstöra hans syskons barndom och vår framtid, säger Charlotte, som under den perioden såg Vilfred mer som en patient än sitt eget barn.
Men sakta men säkert kom fler ljuspunkter. Han rörde plötsligt en fot. Då kom babbla från den lille pojken som tidigare varit helt tyst. Och en dag kom Charlotte in i Vilfreds vardagsrum som låg i sin lekhage, ett stort leende spred sig över Vilfreds ansikte.
– Det var en av de första gångerna jag kände mig mer som en mamma än en sjuksköterska, säger Charlotte.
När Vilfred var 11 månader kunde han sitta upp själv, och vid två års ålder gick han utan sin lilla rollator. Pojken som läkarna trodde skulle hamna i rullstol, utan språk, är idag en glad fyraåring som går på dagis och kan lika många ord som sina jämnåriga.
Charlotte och Jacob måste fortfarande träna mycket med Vilfred, men deras lilla krigare har gjort framsteg emot alla odds.
Nu har Charlotte skrivit boken ”Resurrected”. Och på Facebook kan hon berätta att boken kan hjälpa andra i liknande situationer.
– ”GENOPLIVET” har redan hittat till flera bibliotek, men nu har min debutbok äntligen fått en lekmannainsikt!!! Och det kan nå en ännu bredare publik. Jag är så glad att jag är helt utom mig själv!🙌🏽 Enligt föreläsarens mening står det bland annat ”Välskriven bok som kommer att hjälpa många i liknande situationer”, skriver hon.