En tidig morgon kom Lille Kalle ned för trappan i det lilla huset där han bodde tillsammans med sin mamma och pappa. Han hade det där fundersamma uttrycket i ansiktet som han alltid fick när han grubblade på något viktigt.
Mamman, som just höll på att förbereda frukosten i köket, kastade en snabb blick mot Kalle och insåg genast att en fråga brann på hans läppar. Erfarenhet hade lärt henne att Kalles frågor ofta var både oväntade och utmanande.
Efter ett tag, när tystnaden blivit nästan för mycket, bröt Kalle den med sin tunna röst.
– Mamma, varför guppade du upp och ner på pappas mage igår kväll?
Mamman, som visste att det ibland krävdes snabbtänkthet för att navigera barns frågor, svarade utan att tappa en takt:
– Åh, det där! Jag måste göra så ibland, annars blir pappas mage jättetjock. Guppandet hjälper till att hålla honom smal.
Kalle betraktade sin mamma med en skeptisk min. Man kunde nästan se hur han vände och vred på informationen innan han slutligen levererade sitt domslut.
– Det kommer inte att fungera!
Förvånad över denna plötsliga tvärsäkerhet frågade mamman:
– Varför inte det då, tror du?
Utan att tveka pekade Kalle mot grannhuset genom köksfönstret och förklarade:
– För att grannfrun kommer över och blåser upp honom igen hela tiden…
Det var en vändning som mamman inte hade förberett sig för. Solen hade knappt gått upp och redan hade dagen bjudit på dess första överraskning.