Suzanne Reuter, en av Sveriges mest älskade skådespelerskor, ger en sällsynt och djupt personlig inblick i de svårigheter hon stått inför som förälder.
Just nu kan vi följa henne i äventyrsprogrammet ”Över Atlanten” på Kanal 5 och Max, där hon inte bara tar sig an fysiska utmaningar utan också delar med sig av sina livserfarenheter.
I ett av avsnitten ”Över Atlanten” reflekterar Suzanne över en särskilt tuff period i sitt liv när hon var nybliven mor till sina tre söner, Lukas, Joakim och Simon. De första åren var präglade av medicinska utmaningar.
”Jocke föddes med tunntarmen utanför kroppen och det var inte lätt,” berättar Suzanne i programmet. Joakim genomgick flera stora bukoperationer redan som nyfödd, och Lukas, som var mycket för tidigt född, kämpade med allvarliga andningsproblem och senare svår astma.
Dessa påfrestningar tog hårt på Suzanne som själv hamnade i en djup depression.
”Då var jag så mycket på sjukhus med de två sönerna, så något hände med mig. Då blev jag ganska djupt deprimerad,” avslöjar hon.
Suzanne beskriver hur hon, driven av en önskan att kunna ta hand om sina barn, valde att söka professionell hjälp och började medicinera för sin depression. Det var ett avgörande steg för att återfå sitt välbefinnande.
Vändpunkten genom barnens ögon
Det var ett av hennes barns kommentarer som blev en vändpunkt i hennes kamp mot depressionen.
”Det var faktiskt en av sönerna som såg en bild som vi hade någonstans, så sa han ’Mamma titta, här är en bild från då när du var glad’. Då kände jag nej, nu jävlar gör jag någonting åt det här,” reflekterar Suzanne. Denna insikt ledde till att hon intensifierade sina ansträngningar att bli frisk, genom både terapi och medicinering.
En berättelse om återhämtning och hopp
Suzannes berättelse är en påminnelse om de ofta dolda prövningar som även offentliga personer kan stå inför. Genom att öppet dela med sig av sina erfarenheter ger hon en röst åt många som kämpar i tystnad och visar på vikten av att söka hjälp.
”När ett barn säger så, då fattar man att det här är mitt ansvar att se till att jag blir frisk nu för fan,” säger hon. Suzanne avslutar sin berättelse på en positiv ton, med ett budskap om hopp och möjligheten till förändring och läkning.